2008/04/02

Alalala

Bloggtrenden har för mig dött ut. Nu är min blogg bara till för mig och enbart mig, men läs gärna om du vill!

Fugin 63 dagar kvar nu; whooAAAH. Big scream to the ticking! 155 dagar kvar tills jag åker till el Mexicoooo!

Hur löser man 63 dagar? Jo, med mycket utomhusvistelse, klänningssömnad, ny spanska musik, spanska noveller, göra-det-man-ska, vänner, picknickar, soft!

Idag är det: 3 april

9 april - hämta ut studentmössan!
25-27 april - Antagligen en Lut-visit i Uppis! Vår!
30 april - Förhoppningsvis häng med min Monica!
2 maj - TeoriproveT
MAJ - SOL
24 maj - Max döps ^_^

Allt går!


2008/03/26

Febern

Febern kommer verkligen och går. Var tredje timme ungefär, växlar jag mellan att känna mig döende och faktiskt kunna stå på benen med normal kroppstemperatur. Det är en myt att karlar skulle ha det värre med feberfrossa; i så fall är jag också en karl. Aldrig blir jag sjuk, det var omställningen i kosten som fick mig så här. Sist jag var sjuk var i höstas, i stugan. Varför nu, när jag ska tjäna pengar?

Behövde inte jobba idag, eller imorgon, och förlorar tusenlappar på det. Huvudsaken är väl ändå att man mår bra, tänker jag, och flyter iväg i drömtillstånd i sängen. Blir kreativ när jag mår psykiskt dåligt; men också vid fysiskt lidande. Febertillstånd som stimulerar skaparlusten. När man orkar hålla uppe ögonen.

Frysta, svarta vinbär ur en mjölkliter blir mitt uppfriskande godis. De svarta bären, med många år på nacken - ja, inte just de bären, men alla gånger vi plockat av de små sakerna, liksom hallonen, de röda vinbären, körsbären. Något som bara associeras med hemma, vinbär i mjölkliter och inte med Ica's glada märke på kartongen.

Detta ska jag lämna. En känsla säger att allt kommer stå kvar som det är, medan jag är borta. Bara det att min lillebror växer sig lite större, min andra lillebror blir tonåring och mina föräldrar.. ja, mina föräldrar..

2008/03/15

Matkällarn

Efter 18 år på samma ställe öppnar mina föräldrar sin nya butik - "Matkällarn" - nere på byn. Det blir en sjuhelvetes förändring för dem. Är så glad över att pappa slipper gå till samma fula trånga lilla ställe morgon som morgon igen. Jag ska kila ned om någon timme och vara med då folk börjar komma.

Sitter och lyssnar på Wyclef Jean (feat Norah Jones) - Any other day. Vilka härliga rytmer!

Förändringens vind sveper över mig och jag får en kort insikt om att jag inte kommer sitta på det här rummet och ömka tills jag är 72 år. Verkligen inte. Man tror så lätt att "det här" som finns NU är hela ens värld för all framtid.

Ballt att det inte är så :D

Puss på er.

2008/03/03

Att våga ägna sig, och att våga släppa.

Ett jobb är ett jobb. Eller?

Jag tror att sakerna som cirkulerar i ens huvud genomgår olika faser och stadium. När man först går upp i någonting har man en "första" föreställning om det; såhär och såhär är det - man känner på ett visst vis, och är på sätt och vis inne något som kallas "tes".

Mycket troligt upplever man sedan något som får hela bilden av saken/situationen att rasera, allt man trodde var sant ställs mot sin motsats och det som var sant, blir helt plötsligt falskt. En sådan här övergång kan ske långsamt, infiltrerat, eller plötsligt, beroende på hur medveten man är eller till vilken grad i vilken tidsmängd man vill förneka saker för sig själv. I en del fall händer det ju bara över en dag. Oavsett i vilken brutalitet det sker, liten eller stor, så sätter man igång att ifrågasätta hela tesen - man befinner sig i en så kallad anti-tes.

När man har gjort detta ett tag kommer man förhoppningsvis fram till en slutsats - en syntes. Idéer och visioner sammankopplade från både tesen och antitesen, som sammansvetsas till något bra och hållbart, nyanserat istället för svart eller vitt.

Då jag först fick sommarjobb på lokaltidningen var det världens grej för mig. Jag tog mig an uppgiften med stort mod som den outbildade 17-åring jag var, och hela världen kändes plötsligt så stor. Allt som kom an i mitt journalistarbete accepterade jag och utförde med frammanad styrka. Jag var faktiskt en helt annan person emellanåt. Det kändes konstigt. Nog var det inte den jag ville vara. Jag har spenderat vissa dagar senaste året med att fundera på vad som egentligen hände, och hur det egentligen var.

Nu har jag kommit fram till att jag inte vill jobba där en sommar till, oavsett vilket statusfyllt högavlönat yrke det är. Min plats är någon annan stans, och jag är i full flärd att se mig om efter den. Någon sa någonstans att den utbildning man vill ha inte går att leta reda på - den kommer till en med tiden. Jag tror nog det också, man lär vara öppen för att våga tycka om och ägna sig åt saker bara; och inte vara rädd för att släppa, lämna, när det är dags.

2008/03/02

wee

Idag övningskörde jag och det gick bra. Har lärt mig växla ned i hyfsad tid innan svängar, och, jag vågade köra på huvudled på lite större vägar. Det kändes bra! Vi åkte till Nisses (affären), där köpte jag Buddha-prydnader för trehundraspänn, jisses..! De är iallafall snygga och nån dag lägger jag upp bilder på dem :)

2008/03/01

På tiden.

Nu, nu är det dags att göra något åt min situation.

Maten. Jag äter jämt. Om jag skulle berätta för er hur mycket och ofta jag äter, skulle ni inte skratta och tycka att det var trams längre. Istället skulle ni se med stora ögon på mig och tänka att, tjejen behöver hjälp. Det är inte så trevligt, alls. Ett försök att tillsätta energi som inte finns eller funkar att produceras på egen hand. Jag äter, äter mig jättemätt, så att fokusen riktas på den fyllnaden eller smärtan istället för den andra. Den som egentligen inte blir smärta förrän jag analyserar den; tomheten.

Orden. Jag tvingar mig till det, när jag verkligen behöver. Men inte en dagstidning klarar jag. Inte Dalai Lamas ord om lycka. Inte serietidningar, och inte en hel pocket har jag läst på säkert två år.

Ibland blir jag glad över att jag lyckas sitta tio minuter vid tv:n för att jag vill umgås med min familj som sitter där. Häromveckan såg jag en hel film från början till slut. Bara för att det kändes så bra att sitta vid mamma och min lillebror. Jag förstod vad dom sa. Det hade jag inte heller gjort på några år.

Jag orkar inte längre, det är så sant. Mest av allt orkar jag inte maten. Jag vill inte ha den i min kropp, inte i de mängderna.

Och Momo kom in i mitt liv mitt i allt ihop. När han försvann skyller jag allt på honom, jag gör den förlusten till hela skälet för min situation. Men det pågick ju faktiskt före också.

Jag vill prata med en terapeut, jag vill gå i terapi! Å vad skönt det skulle vara. Jag nästan kräver det, men jag vet hur svårt det är att få hjälp i det här landet. Jag har kollat lite efter alternativa terapier här i trakterna, men utbudet verkar inte vara så stort.

På något vis ska jag lösa det här. Jag är deprimerad. Jag är i en depression som har pågått så länge att jag inte klarar av att se, höra, känna den längre. Nu vill jag ändra mönstret en gång för alla.

2008/02/28

Ingen soldat

Gräsmattorna låg i sveasolen, färgade likt rancherna långt nere i Texas. Och Texas; USA:s syd, med floden Rio Grande angränsande till precis lika heta Mexico. Ani DiFranco föddes ett antal timmar därifrån, men lyckas ändå återge någon slags överlappande känsla av att sitta på en stekhet veranda i solnedgången var gång hon spelar sina låtar. Jag såg upp emot vårt hustak, precis där det delar sig i två diagonaler åt varsitt stupande håll. Fönstret på övervåningen som varit mitt i alla år badade i sol; bara den hustoppen, mot blå himmel. Idylliskt. Hade jag varit från någon annanstans vore vyn exotisk och jag längtande. Världen är lika vacker överallt, människan som blir trängd efter x antal dagar.

99 dagar kvar ser det ut som, efter att jag räknat på knogarna. Lustigt hur saker kan kulminera och brista ut i den blommande extas. Det är som att förberedelserna väger lika tungt som upplevandet - hälften av lyckan tas ut i förskott och i förloppet transformeras den till dubblering. Själva språnget ut från skolans trösklar pågår i princip hela terminen istället för bara den femte dagen i juni.

Flickor och människor som blommar ut när de inser sin potential och förmåga. Min kapacitet ligger och glöder, när det väl gäller kommer jag prestera så pass att jag inte kan förstå det själv, men så är det med oss människor. Vi är större än vi någonsin kan förstå. Idag vaknade jag och såg mig i spegeln, yrnyvaken bländade jag min egen uppenbarelse av mig själv. Vaken, ny, förutsättningslös, fri.

Varje dag är så fin, om än stretig. Världen blir som vi återskapar den, och det tycks allt för lätt att snickra gråa mönster.

Min mamma sa till mig att jag inte behöver bevisa någonting för någon, vilket får varje situation att uppenbara sig som perfekt. Jag tycks inte bo i ett paradis. Istället blir jag mitt eget, och fortsätter förundras över återigen återupptäckt kärlek till mina, om än gamla, så levande, relationer. Jag lever, kravlöst i ångest, kravlöst i oförmåga, kravlöst i hopplöshet. Man behöver inte. Men man kan och får, om man vill.

2008/02/27

Skön morgon

Den här morgonen känns ultimat, wie! Skulle kunna skrika i mitt rum.. mycket handlar nog om att jag gjorde en del skolarbete igår samt att jag känner mig rätt snygg! :D
Flöde till alla.

2008/02/26

Mulet men soft.

Igår var helt galet. Det slutade med att jag frossade i choklad och snus; behövligt må jag säga! Sinnet lugnade sig dock.

Ok, efter en dag
av damphumör så ska den här dagen få bli lite bättre. Vaknade, slog upp datorn och såg msnmeddelandet "sara kära, JAG HAR ETT HEM NU! (L)". - Ok, situationen är denna: han har ett rum, han får distans till sin flickvän, de får bättre relation och han glömmer bort alla tankar på att han skulle behöva någon annan. Som jag skrev till min mate E, när han mår bra behöver han inte mig och då kan jag passa på att lite tyst smyga av scenen. Blev så blödig efter hela den där sms-historian, det var därför jag föll. Men nu ska jag ta mig upp..

Solen verkar inte vilja komma fram förrän på fredag, så jag varvar ned i sinnet, plockar i ordning lite på mitt rum och försöker strukturera. Elljusspåret ska entras lite senare, körkortsteoriböckerna ska plockas fram. Det enda jag vet att jag säkert ska göra är att se ett Providence-avsnitt - det är bomull för själen! Och Melina Kanakaredes som spelar Sid är så vacker. Jag brukar vanligtvis inte beundra mesiga tv-kändisar eller deras utseenden, men jargonen i just den dramaserien gör att jag smälter och älskar allt med den.

Igår låg jag och kollade på filmer från Mexico och Mexico city airport. Kändes bra att få lite "konkreta" saker i huvudet, lite bilder från den platsen, så att min procenthalt som "lost" minskar lite. Ay madre mía, venga! Har fått in lön + ersättningspengar från skolan, vilket innebar att jag kunde föra över 1500 till sparkontot igen, de som jag lånat. Kaxade lite med mig själv och ordnade ännu en överföring till torsdagen, på 500 kr. Vet man att man har mindre pengar, så klarar man sig alltid. Den här månaden ska jag banne mig sköta mig ekonomiskt!

Pusses å krames!


2008/02/24

Relationsanarki

Fan, det är helt absurt, men jag har kommit underfund med att det är polygami (/relationsanarki) som känns bäst för mig, och som jag vill leva i just nu. Jag som varit sådan enorm motståndare till det! Detta slog mig när jag skrev ett gästboksinlägg igår till en som funderade över svartsjuka.

Människor vill ha energi. Man har ju upplevt flödet i singelliv några gånger, man har känt sig fri och allt har bara gått så.. smidigt. Sedan hittar man en partner plötsligt, blir blixtförälskad, och själva relationen bygger på att man ger varandra energi. Det som då kan hända med ens egen energiomsättning är att den inaktiveras, kanske ligger den i glömska så länge att man inte vet hur man gör på egen hand när man sätts i den situationen. När man är fast i en relation där man i sig själv inte kan få igång den tror jag att svartsjuka blir det centrala.

Svartsjukan, ja, jag tror dock inte att den är helt orubblig. Det är när man släpper taget om en person som man öppnar upp för mer att flöda. Något att tänka på är att värdera sig själv minst lika mycket som persone(rna)n man dejtar eller är med. Så brukar mycket lösa sig. Rätt trist att låta En person vara hela ens värld också; man missar väldigt mycket roligt.

Som det skrevs i en relationsanarki-tråd på eldsjäl så tror jag också att polygami (relationsanarki) har en viss "inkubationstid". Man inser helt enkelt att man inte kan äga en annan människa (sen lär man även av sina försök att äga någon (...). Man saknar egentligen ingenting av att vara poly. Det är som att ha flera vännerrelationer, man har inga direkta förbindelser till dem utöver att man faktiskt Vill vara med dem; och varje relation kan bli precis vad den blir, och man själv är fortfarande densamma och så fri som man alltid varit. Som ett singelliv fast samtidigt fyllt av relationer.

Ähm, plötsligt har jag liksom fattat hela grejen i att vara liber, fri. Jag var ganska negativt inställd till relationsanarki och poly förut, när jag var deppig och instängd och i trygghetsbehov ( = mesigt, klarar man sig inte själv?) men så insåg jag hur jag själv vill leva. Att jag har massa drömmar och mål och ett självförverkligande jag inte kan uppnå med En "någon" bredvid min sida, (inte nu). Och Där erbjöd världen mig istället Alla.

Visst låter det enkelt.. ;) Det handlar egentligen bara om att fortsätta kalla sig singel, och släppa begränsningarna på vad man kan göra/inte göra med sina vänner (killkompisar i mitt fall). Yieah! Rrriot girl!

2008/02/21

Uj!

Oftast blir det depp framåt kvällarna. Det är kanske inte så konstigt dock; när man inte ser dagsljuset blir vetskapen mindre om att det faktiskt finns. Fast.. jag _vet_ att ljuset finns, kommer tillbaka, och att det imorgon ska vara 4+ i solen på förmiddagen! Det innebär att jag ska ställa klockan, gå upp tidigt, promenad och sedan alt. skolarbeta/köra hårt på att söka jobb direkt. Ja, jag lägger min tillförlit och mitt hopp på mataffärerna här i byn, eftersom att mitt journalistande nu i sommar kräver körkort (av någon anledning? Förra sommaren gick det ju utmärkt utan).

Nu ikväll är folkölen och snuset mina vänner, icke att förglömma Wyclef Jean såklart. Det är ganska schyst. Första dagen på "lovet".. arton dagar ifrån den "hemska" skolan (inklusive fem dagars praktik i detta). Jag har idag klarat av en syra/bas-laboration och en konst-redovisning i skolan. Bocka av saker som gjorts är lite min grej har jag upptäckt; det är sköönt.

Varför jag inte ska ägna mig åt svartsjuka: Alla vet hur är det är att känna sig "ägd" av någon, eller hur? Man är inte längre en fri individ utan tillhör någon och ska anpassa sig efter denne. Visst vore det hemskt? Så därför överlåter jag honom någon annan. Jag vill inte äga honom, lika lite som jag vill bli ägd. Jag är fri. Jag är friiiiiiiii.

FEMTIOFEM JÄVLA SKOLDAGAR KVAR !! Jag gråter nästan i lite småfull lycka! ^_^

2008/02/18

Sara, Sara!

Tänk vilken skillnad några minuter kan göra.

Hade jag för cirka en halvtimme sedan lyft mig några minuter tidigare från datorn, hade jag varit påväg till teorilektion i stan nu. Några få minuter hade jag kunnat ägna åt att 1) tänka 2) plocka ur busskortet ur den andra jackfickan 3) släntra ned till bussen. Och nu sitter jag här hemma. Vilken grej!

- Fan vad disträ du är Sara, som vanligt.
Första tanken när jag inser att jag inte har med mig busskortet. Jag släntrar ned mot banken för att i stället ta tag i Visa-kort-ansökan. Klockan är nu 15.26. Jag kommer fram till dörren och ser, att dagen i ära stänger banken 15.00. Livet är nu mystiskt, och jag går upp för backen igen, extremt sugen på en upplyftande kaffekopp. Vad har jag i jackfickan? Några få kronor som jag slängt ned för att kunna köpa en automatkaffe på körskolan. Jag går mot Ica istället, för att kanske kunna köpa något litet i alla fall. Inser att jag har en outlöst pant-lapp på 8 kronor. Det här kan båda gott! tänker jag, och entrar butiken.

Jag står framför kafferaderna med sugen blick. Drack en pulverlatte med chokladsmak i somras som var riktigt god. Med min blick finner jag vad jag söker, och även något till min föga belåtenhet.
26,90:-
.
Jag öppnar smått ocoolt förtvivlat min väska och letar fram ytterligare några mynt. Själva icabesöket slutar med att jag inte har råd med något blaskigt kaffepulver och surigt inte vill ha något annat heller. Jag går i från Ica in på biblioteket, för att få höra att det kostar 15 kronor att faxa en lapp jag inte ens har med mig dit. Vilken underbar dag.

Mitt ironiska liv är ändå rätt roligt, och jag fortsätter dagen i samma spanska anda som pågått ända sedan gryningen. Hade dessutom körlektion i morse, det gick ganska bra. Tankarna om att få jobb i sommar lägger jag dock åt sidan; räknar jag rätt har jag ändå 14 000 kronor att leva på i Mexico, fyra månader. Det lär väl räcka, äeey! Lägg på 83 kronor/dag som CSN kommer vara så söta att ge mig under mitt spanskapluggande 20 veckor, så är det också något vill jag lova.

Livet är snällt och sexigt - jag är tänd på det, som fan. Puss på er!


2008/02/17

Jag längtar

Jag längtar. Ja jisses, vad jag längtar efter den känslan jag hade hösten 2006. När jag var på gymmet nästan tre gånger i veckan, körde hårt. Jag saknar det, jag saknar saknar saknar det. Min kropp gnäller på mig, säger vad håller du på med, träna mig. Ansträng mig, utmana mig, slöhög, jag blir galen på dig. Så idag åker jag förutsättningslöst till gymmet och ser vad som händer. Det här vårvädret utanför gör att jag smälter, i kapp med snön. Wow. Jag är nog lite som en övergång vinter - vår. Först iskall. Sedan smälter jag lite, fryser på igen, smälter, rinner i banor..

Det är så svårt att inte skriva till honom. Jag vill ge honom så mycket kärlek. All min kärlek jag har. I vetskapen om att det är det alla softa profeter hade gjort. Jag vill ringa honom där nere, skrika att jag älskar honom, skrika kom hem nu, säga jag finns här, men i sista sekunden gör jag Inget av Det Där.

För jag minns sekvenserna från jullovet när han åkt, när jag öppnade mig och skrev att livet är så jävligt just nu, jag har så mycket ångest. Och han läste det, men svarade inte. Sedan, någon dag efter, skrev han Hóla! och Läget?, och jag skrev i förtvivlan att jag tror jag skrev det för någon dag sen? och han skrev åh, just ja men, softish kompis och jag loggade ut. Och någon dag senare kom mejlet där han indirekt avslutade relationen, och det blev bråk. Nej, jag har ingen lust att skriva och höra av mig till dig varje dag, men det har jag inte med någon. Det är i våra egna världar vi måste vandra.

Varför skrev du så? Där slutar jag ju nu.

"I find myself just filling my time with anything to keep the thought of you from my mind 
I'm doing fine, and I'm plannin' to keep it that way, You can call me if you find that you have something to say
and I'll tell you

I want you to know its a little fucked up that I'm stuck here waiting, at times debating
Telling you that I've had it with you and your career

Me and the rest of the family here singing


Where'd you go?
I miss you so
seems like its been forever, that you've been gone."

2008/02/16

Jävla..

Varför låter han mig inte vara i fred? Den 'hinten' jag fick om att han har en underbar tid där nere, tycks rätt motsägelsefull när jag läser sms:et han skickade för några timmar sedan. Där tycks han aldrig ha känt sig så hemlös.. Kan han inte förstå att när han skriver till mig, speciellt att han saknar mig, och utfallet blir att jag svarar, så måste jag börja om - som så många andra gånger?

Jag önskar att han aldrig skickat det. Nu står jag i ett kladdigt jävla dilemma om huruvida jag ska svara eller inte, och jag kan för Guds skull inte komma på något vettigt svar. Hade det varit en månad fram i tiden så hade jag såklart inte svarat; hade han inte hört av sig tidigare så behövde han inte göra det då heller. Men tiden är nu, bara fem dagar efter att han åkt. Shit, Gud, varför prövar du mig såhär.

Sinnelags/regel/konsekvensetik? Oftast är jag sinnelagsetiker - jag tycker faktiskt att intentionen är den som räknas, utan goda intentioner i människors hjärtan kommer vi aldrig omforma den här evolutionen till en kärleksfull sådan. Men många gånger har jag ju mått dåligt av att bara handla sinnelagsetiskt också.

För faan. Var är du, Hasse?

Upp och hoppa

Shit, har jag inte varit duktig i helgen då - gjort ett arbete om poi, pluggat massa spanska (som sällan varit jobbigt utan mer underhållning ;) miljarder uppgifter till Naturkunskapen samt skrivit en utförlig labbrapport. Hela tiden motvilligt lagt ifrån mig ångest över honom och istället riktat energin mot uppgifterna på datorn. Och jag har klarat det - yieah! Nu är det bara tusen andra saker kvar att göra, men vem är Saris? Jo, hon är fixarN!

Nyss fick jag en "hint" om att han har det asbra i sitt nya land med sin nya flickvän. Så jag ber alla mina bloggläsare om lite pepp till mig, om mitt eget liv; känner mig så otroligt på gränsen mellan att vara asglad över mitt eget liv, eller asledsen för att han har det bra (hahaha, tänk vilket ego man har :D).

Seriöst, ett riktigt arbete det här med att inte förtvivlat gå ner sig. Men jag lägger lyckan på att imorgon ska det faktiskt bli fem plusgrader här i byn. Ytterligare hint om den kommande våren!

22feb-2 mars/ Sportlov
3-7 mars/ Praktik på NLT
10 mars/brytdag
20-30 mars/ Påsklov
31 mars/ Stockholmsvisit med Ems & co - "Svensson, svensson"-inspelning
13 april/ Mitra fyller 20 år!
30-31 april+ 01 maj/ Sista april/ledig!
02 maj/ En surprise som ska ta mig närmre ett av mina mål ;) sshhh!

Det här mina vänner, innebär att vi kommer gå 9-ish dagar i skolan i mars. ÄR DET INTE GRYMT ?! :D :D :D

2008/02/15

Where'd you go?

I spelaren går en tidigare gången låt om och åter om, "Where'd you go?" av Fort Minor. Minns perioden jag lyssnade på den. Sen höst 2006, gräset var fortfarande synbart, så pass att jag, Ingemar och min lillebror kunde spela fotboll tillsammans vid vallen. Efteråt gick jag en lång promenad med dessa beats, denna ljusa röst, dessa pianoslingor i huvudet, längs vägen, nedsjunken i begrundan. Och det blåste. Det var en subtil återminnelse av den två år tidigare stora kärleken. Som trots allt var borta, men jag faller så lätt i tankar.

Jag är medveten om att vad man lyssnar på påverkar humöret (psykologi: tankar, känslor och kropp hör ihop), men just denna låt blir jag lite fundersam över. Vet att jag släppt taget om min senaste Man; att han dock fortfarande snurrar runt i huvudet som efterklangens dova visa. Hur påverkar den här låten mig?

När dagarna blivit fler, gått, när var dag är så ljus att vi tror mörkret aldrig funnits, när sjön ligger blank och svartvit nedanför sanden och gräset, då kan vi kanske ses igen; tills dess, bara i mina tankar. Egentligen vill jag aldrig se dig igen, jag trivs bra med dig utom räckhåll och att du bara kommer till mig i drömmen, precis som det var med Gabriel ett tag efteråt. Jag avvisar mitt famlande efter vårt förflutna, säger att livet är nu nytt, saker blir aldrig igen som förut och vi ska aldrig ses igen.

Något i mitt hjärta frågar ganska uppgivet varför? Varför gör du så här, Sara? Varför ger du honom inte den kärlek du kan?; du kan ju!, trots att han är fem hundra mil bort. Och du kan göra det precis nu, om du vill!

..jag bara nekar i tystnad, svarar att, det är på tiden att jag börjar ge min kärlek till mig själv i stället.

Nya tider!

Oskuldsbrytarinlägget lär ju ändå vara strukturerat och väl formulerat. Nya tider, ny blogg. Förändring är så viktigt, om än svårt. Man får tänka på vad man får istället för vad som försvinner.. "Rensa i röran" var bra för mig, har slängt och förändrat mycket och banat väg för ny energiiiiii! Vem är då kvinnan i mitt liv? Det är ju jag! Minns alltid det, mig själv, minns alltid det.. sen har vi ju några sidokvinnor också, en hel del faktiskt. Oh, jag ser fram emot det här livet! För livet börjar ju varje sekund, right? :D

Fredagen den 15 februari ska dedikeras ett arbete om poi, och ett om mask som används i teater. Sist men inte minst ska jag skriva en jämförelse mellan de två teaterpedagogerna Stanislavskij och Andris Bletke. Mycket saker om estetik och skapande; varför inte bara gå in för det med en gnutta lust? Gör jag det bara idag kan jag slappa resten av helgen. Fast det börjar kännas i ryggen nu; att fasen vad längesen det var jag tränade! Inte konstigt att man blir trött.

Men höpp. Ses!