Bloggtrenden har för mig dött ut. Nu är min blogg bara till för mig och enbart mig, men läs gärna om du vill!
Fugin 63 dagar kvar nu; whooAAAH. Big scream to the ticking! 155 dagar kvar tills jag åker till el Mexicoooo!
Hur löser man 63 dagar? Jo, med mycket utomhusvistelse, klänningssömnad, ny spanska musik, spanska noveller, göra-det-man-ska, vänner, picknickar, soft!
Idag är det: 3 april
9 april - hämta ut studentmössan!
25-27 april - Antagligen en Lut-visit i Uppis! Vår!
30 april - Förhoppningsvis häng med min Monica!
2 maj - TeoriproveT
MAJ - SOL
24 maj - Max döps ^_^
Allt går!
2008/04/02
2008/03/26
Febern
Febern kommer verkligen och går. Var tredje timme ungefär, växlar jag mellan att känna mig döende och faktiskt kunna stå på benen med normal kroppstemperatur. Det är en myt att karlar skulle ha det värre med feberfrossa; i så fall är jag också en karl. Aldrig blir jag sjuk, det var omställningen i kosten som fick mig så här. Sist jag var sjuk var i höstas, i stugan. Varför nu, när jag ska tjäna pengar?
Behövde inte jobba idag, eller imorgon, och förlorar tusenlappar på det. Huvudsaken är väl ändå att man mår bra, tänker jag, och flyter iväg i drömtillstånd i sängen. Blir kreativ när jag mår psykiskt dåligt; men också vid fysiskt lidande. Febertillstånd som stimulerar skaparlusten. När man orkar hålla uppe ögonen.
Frysta, svarta vinbär ur en mjölkliter blir mitt uppfriskande godis. De svarta bären, med många år på nacken - ja, inte just de bären, men alla gånger vi plockat av de små sakerna, liksom hallonen, de röda vinbären, körsbären. Något som bara associeras med hemma, vinbär i mjölkliter och inte med Ica's glada märke på kartongen.
Detta ska jag lämna. En känsla säger att allt kommer stå kvar som det är, medan jag är borta. Bara det att min lillebror växer sig lite större, min andra lillebror blir tonåring och mina föräldrar.. ja, mina föräldrar..
Behövde inte jobba idag, eller imorgon, och förlorar tusenlappar på det. Huvudsaken är väl ändå att man mår bra, tänker jag, och flyter iväg i drömtillstånd i sängen. Blir kreativ när jag mår psykiskt dåligt; men också vid fysiskt lidande. Febertillstånd som stimulerar skaparlusten. När man orkar hålla uppe ögonen.
Frysta, svarta vinbär ur en mjölkliter blir mitt uppfriskande godis. De svarta bären, med många år på nacken - ja, inte just de bären, men alla gånger vi plockat av de små sakerna, liksom hallonen, de röda vinbären, körsbären. Något som bara associeras med hemma, vinbär i mjölkliter och inte med Ica's glada märke på kartongen.
Detta ska jag lämna. En känsla säger att allt kommer stå kvar som det är, medan jag är borta. Bara det att min lillebror växer sig lite större, min andra lillebror blir tonåring och mina föräldrar.. ja, mina föräldrar..
2008/03/15
Matkällarn
Efter 18 år på samma ställe öppnar mina föräldrar sin nya butik - "Matkällarn" - nere på byn. Det blir en sjuhelvetes förändring för dem. Är så glad över att pappa slipper gå till samma fula trånga lilla ställe morgon som morgon igen. Jag ska kila ned om någon timme och vara med då folk börjar komma.
Sitter och lyssnar på Wyclef Jean (feat Norah Jones) - Any other day. Vilka härliga rytmer!
Förändringens vind sveper över mig och jag får en kort insikt om att jag inte kommer sitta på det här rummet och ömka tills jag är 72 år. Verkligen inte. Man tror så lätt att "det här" som finns NU är hela ens värld för all framtid.
Ballt att det inte är så :D
Puss på er.
Sitter och lyssnar på Wyclef Jean (feat Norah Jones) - Any other day. Vilka härliga rytmer!
Förändringens vind sveper över mig och jag får en kort insikt om att jag inte kommer sitta på det här rummet och ömka tills jag är 72 år. Verkligen inte. Man tror så lätt att "det här" som finns NU är hela ens värld för all framtid.
Ballt att det inte är så :D
Puss på er.
2008/03/03
Att våga ägna sig, och att våga släppa.
Ett jobb är ett jobb. Eller?
Jag tror att sakerna som cirkulerar i ens huvud genomgår olika faser och stadium. När man först går upp i någonting har man en "första" föreställning om det; såhär och såhär är det - man känner på ett visst vis, och är på sätt och vis inne något som kallas "tes".
Mycket troligt upplever man sedan något som får hela bilden av saken/situationen att rasera, allt man trodde var sant ställs mot sin motsats och det som var sant, blir helt plötsligt falskt. En sådan här övergång kan ske långsamt, infiltrerat, eller plötsligt, beroende på hur medveten man är eller till vilken grad i vilken tidsmängd man vill förneka saker för sig själv. I en del fall händer det ju bara över en dag. Oavsett i vilken brutalitet det sker, liten eller stor, så sätter man igång att ifrågasätta hela tesen - man befinner sig i en så kallad anti-tes.
När man har gjort detta ett tag kommer man förhoppningsvis fram till en slutsats - en syntes. Idéer och visioner sammankopplade från både tesen och antitesen, som sammansvetsas till något bra och hållbart, nyanserat istället för svart eller vitt.
Då jag först fick sommarjobb på lokaltidningen var det världens grej för mig. Jag tog mig an uppgiften med stort mod som den outbildade 17-åring jag var, och hela världen kändes plötsligt så stor. Allt som kom an i mitt journalistarbete accepterade jag och utförde med frammanad styrka. Jag var faktiskt en helt annan person emellanåt. Det kändes konstigt. Nog var det inte den jag ville vara. Jag har spenderat vissa dagar senaste året med att fundera på vad som egentligen hände, och hur det egentligen var.
Nu har jag kommit fram till att jag inte vill jobba där en sommar till, oavsett vilket statusfyllt högavlönat yrke det är. Min plats är någon annan stans, och jag är i full flärd att se mig om efter den. Någon sa någonstans att den utbildning man vill ha inte går att leta reda på - den kommer till en med tiden. Jag tror nog det också, man lär vara öppen för att våga tycka om och ägna sig åt saker bara; och inte vara rädd för att släppa, lämna, när det är dags.
Jag tror att sakerna som cirkulerar i ens huvud genomgår olika faser och stadium. När man först går upp i någonting har man en "första" föreställning om det; såhär och såhär är det - man känner på ett visst vis, och är på sätt och vis inne något som kallas "tes".
Mycket troligt upplever man sedan något som får hela bilden av saken/situationen att rasera, allt man trodde var sant ställs mot sin motsats och det som var sant, blir helt plötsligt falskt. En sådan här övergång kan ske långsamt, infiltrerat, eller plötsligt, beroende på hur medveten man är eller till vilken grad i vilken tidsmängd man vill förneka saker för sig själv. I en del fall händer det ju bara över en dag. Oavsett i vilken brutalitet det sker, liten eller stor, så sätter man igång att ifrågasätta hela tesen - man befinner sig i en så kallad anti-tes.
När man har gjort detta ett tag kommer man förhoppningsvis fram till en slutsats - en syntes. Idéer och visioner sammankopplade från både tesen och antitesen, som sammansvetsas till något bra och hållbart, nyanserat istället för svart eller vitt.
Då jag först fick sommarjobb på lokaltidningen var det världens grej för mig. Jag tog mig an uppgiften med stort mod som den outbildade 17-åring jag var, och hela världen kändes plötsligt så stor. Allt som kom an i mitt journalistarbete accepterade jag och utförde med frammanad styrka. Jag var faktiskt en helt annan person emellanåt. Det kändes konstigt. Nog var det inte den jag ville vara. Jag har spenderat vissa dagar senaste året med att fundera på vad som egentligen hände, och hur det egentligen var.
Nu har jag kommit fram till att jag inte vill jobba där en sommar till, oavsett vilket statusfyllt högavlönat yrke det är. Min plats är någon annan stans, och jag är i full flärd att se mig om efter den. Någon sa någonstans att den utbildning man vill ha inte går att leta reda på - den kommer till en med tiden. Jag tror nog det också, man lär vara öppen för att våga tycka om och ägna sig åt saker bara; och inte vara rädd för att släppa, lämna, när det är dags.
2008/03/02
wee
Idag övningskörde jag och det gick bra. Har lärt mig växla ned i hyfsad tid innan svängar, och, jag vågade köra på huvudled på lite större vägar. Det kändes bra! Vi åkte till Nisses (affären), där köpte jag Buddha-prydnader för trehundraspänn, jisses..! De är iallafall snygga och nån dag lägger jag upp bilder på dem :)
2008/03/01
På tiden.
Nu, nu är det dags att göra något åt min situation.
Maten. Jag äter jämt. Om jag skulle berätta för er hur mycket och ofta jag äter, skulle ni inte skratta och tycka att det var trams längre. Istället skulle ni se med stora ögon på mig och tänka att, tjejen behöver hjälp. Det är inte så trevligt, alls. Ett försök att tillsätta energi som inte finns eller funkar att produceras på egen hand. Jag äter, äter mig jättemätt, så att fokusen riktas på den fyllnaden eller smärtan istället för den andra. Den som egentligen inte blir smärta förrän jag analyserar den; tomheten.
Orden. Jag tvingar mig till det, när jag verkligen behöver. Men inte en dagstidning klarar jag. Inte Dalai Lamas ord om lycka. Inte serietidningar, och inte en hel pocket har jag läst på säkert två år.
Ibland blir jag glad över att jag lyckas sitta tio minuter vid tv:n för att jag vill umgås med min familj som sitter där. Häromveckan såg jag en hel film från början till slut. Bara för att det kändes så bra att sitta vid mamma och min lillebror. Jag förstod vad dom sa. Det hade jag inte heller gjort på några år.
Jag orkar inte längre, det är så sant. Mest av allt orkar jag inte maten. Jag vill inte ha den i min kropp, inte i de mängderna.
Och Momo kom in i mitt liv mitt i allt ihop. När han försvann skyller jag allt på honom, jag gör den förlusten till hela skälet för min situation. Men det pågick ju faktiskt före också.
Jag vill prata med en terapeut, jag vill gå i terapi! Å vad skönt det skulle vara. Jag nästan kräver det, men jag vet hur svårt det är att få hjälp i det här landet. Jag har kollat lite efter alternativa terapier här i trakterna, men utbudet verkar inte vara så stort.
På något vis ska jag lösa det här. Jag är deprimerad. Jag är i en depression som har pågått så länge att jag inte klarar av att se, höra, känna den längre. Nu vill jag ändra mönstret en gång för alla.
Maten. Jag äter jämt. Om jag skulle berätta för er hur mycket och ofta jag äter, skulle ni inte skratta och tycka att det var trams längre. Istället skulle ni se med stora ögon på mig och tänka att, tjejen behöver hjälp. Det är inte så trevligt, alls. Ett försök att tillsätta energi som inte finns eller funkar att produceras på egen hand. Jag äter, äter mig jättemätt, så att fokusen riktas på den fyllnaden eller smärtan istället för den andra. Den som egentligen inte blir smärta förrän jag analyserar den; tomheten.
Orden. Jag tvingar mig till det, när jag verkligen behöver. Men inte en dagstidning klarar jag. Inte Dalai Lamas ord om lycka. Inte serietidningar, och inte en hel pocket har jag läst på säkert två år.
Ibland blir jag glad över att jag lyckas sitta tio minuter vid tv:n för att jag vill umgås med min familj som sitter där. Häromveckan såg jag en hel film från början till slut. Bara för att det kändes så bra att sitta vid mamma och min lillebror. Jag förstod vad dom sa. Det hade jag inte heller gjort på några år.
Jag orkar inte längre, det är så sant. Mest av allt orkar jag inte maten. Jag vill inte ha den i min kropp, inte i de mängderna.
Och Momo kom in i mitt liv mitt i allt ihop. När han försvann skyller jag allt på honom, jag gör den förlusten till hela skälet för min situation. Men det pågick ju faktiskt före också.
Jag vill prata med en terapeut, jag vill gå i terapi! Å vad skönt det skulle vara. Jag nästan kräver det, men jag vet hur svårt det är att få hjälp i det här landet. Jag har kollat lite efter alternativa terapier här i trakterna, men utbudet verkar inte vara så stort.
På något vis ska jag lösa det här. Jag är deprimerad. Jag är i en depression som har pågått så länge att jag inte klarar av att se, höra, känna den längre. Nu vill jag ändra mönstret en gång för alla.
2008/02/28
Ingen soldat
Gräsmattorna låg i sveasolen, färgade likt rancherna långt nere i Texas. Och Texas; USA:s syd, med floden Rio Grande angränsande till precis lika heta Mexico. Ani DiFranco föddes ett antal timmar därifrån, men lyckas ändå återge någon slags överlappande känsla av att sitta på en stekhet veranda i solnedgången var gång hon spelar sina låtar. Jag såg upp emot vårt hustak, precis där det delar sig i två diagonaler åt varsitt stupande håll. Fönstret på övervåningen som varit mitt i alla år badade i sol; bara den hustoppen, mot blå himmel. Idylliskt. Hade jag varit från någon annanstans vore vyn exotisk och jag längtande. Världen är lika vacker överallt, människan som blir trängd efter x antal dagar.
99 dagar kvar ser det ut som, efter att jag räknat på knogarna. Lustigt hur saker kan kulminera och brista ut i den blommande extas. Det är som att förberedelserna väger lika tungt som upplevandet - hälften av lyckan tas ut i förskott och i förloppet transformeras den till dubblering. Själva språnget ut från skolans trösklar pågår i princip hela terminen istället för bara den femte dagen i juni.
Flickor och människor som blommar ut när de inser sin potential och förmåga. Min kapacitet ligger och glöder, när det väl gäller kommer jag prestera så pass att jag inte kan förstå det själv, men så är det med oss människor. Vi är större än vi någonsin kan förstå. Idag vaknade jag och såg mig i spegeln, yrnyvaken bländade jag min egen uppenbarelse av mig själv. Vaken, ny, förutsättningslös, fri.
Varje dag är så fin, om än stretig. Världen blir som vi återskapar den, och det tycks allt för lätt att snickra gråa mönster.
Min mamma sa till mig att jag inte behöver bevisa någonting för någon, vilket får varje situation att uppenbara sig som perfekt. Jag tycks inte bo i ett paradis. Istället blir jag mitt eget, och fortsätter förundras över återigen återupptäckt kärlek till mina, om än gamla, så levande, relationer. Jag lever, kravlöst i ångest, kravlöst i oförmåga, kravlöst i hopplöshet. Man behöver inte. Men man kan och får, om man vill.
99 dagar kvar ser det ut som, efter att jag räknat på knogarna. Lustigt hur saker kan kulminera och brista ut i den blommande extas. Det är som att förberedelserna väger lika tungt som upplevandet - hälften av lyckan tas ut i förskott och i förloppet transformeras den till dubblering. Själva språnget ut från skolans trösklar pågår i princip hela terminen istället för bara den femte dagen i juni.
Flickor och människor som blommar ut när de inser sin potential och förmåga. Min kapacitet ligger och glöder, när det väl gäller kommer jag prestera så pass att jag inte kan förstå det själv, men så är det med oss människor. Vi är större än vi någonsin kan förstå. Idag vaknade jag och såg mig i spegeln, yrnyvaken bländade jag min egen uppenbarelse av mig själv. Vaken, ny, förutsättningslös, fri.
Varje dag är så fin, om än stretig. Världen blir som vi återskapar den, och det tycks allt för lätt att snickra gråa mönster.
Min mamma sa till mig att jag inte behöver bevisa någonting för någon, vilket får varje situation att uppenbara sig som perfekt. Jag tycks inte bo i ett paradis. Istället blir jag mitt eget, och fortsätter förundras över återigen återupptäckt kärlek till mina, om än gamla, så levande, relationer. Jag lever, kravlöst i ångest, kravlöst i oförmåga, kravlöst i hopplöshet. Man behöver inte. Men man kan och får, om man vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)