Varför låter han mig inte vara i fred? Den 'hinten' jag fick om att han har en underbar tid där nere, tycks rätt motsägelsefull när jag läser sms:et han skickade för några timmar sedan. Där tycks han aldrig ha känt sig så hemlös.. Kan han inte förstå att när han skriver till mig, speciellt att han saknar mig, och utfallet blir att jag svarar, så måste jag börja om - som så många andra gånger?
Jag önskar att han aldrig skickat det. Nu står jag i ett kladdigt jävla dilemma om huruvida jag ska svara eller inte, och jag kan för Guds skull inte komma på något vettigt svar. Hade det varit en månad fram i tiden så hade jag såklart inte svarat; hade han inte hört av sig tidigare så behövde han inte göra det då heller. Men tiden är nu, bara fem dagar efter att han åkt. Shit, Gud, varför prövar du mig såhär.
Sinnelags/regel/konsekvensetik? Oftast är jag sinnelagsetiker - jag tycker faktiskt att intentionen är den som räknas, utan goda intentioner i människors hjärtan kommer vi aldrig omforma den här evolutionen till en kärleksfull sådan. Men många gånger har jag ju mått dåligt av att bara handla sinnelagsetiskt också.
För faan. Var är du, Hasse?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar