Det är så svårt att inte skriva till honom. Jag vill ge honom så mycket kärlek. All min kärlek jag har. I vetskapen om att det är det alla softa profeter hade gjort. Jag vill ringa honom där nere, skrika att jag älskar honom, skrika kom hem nu, säga jag finns här, men i sista sekunden gör jag Inget av Det Där.
För jag minns sekvenserna från jullovet när han åkt, när jag öppnade mig och skrev att livet är så jävligt just nu, jag har så mycket ångest. Och han läste det, men svarade inte. Sedan, någon dag efter, skrev han Hóla! och Läget?, och jag skrev i förtvivlan att jag tror jag skrev det för någon dag sen? och han skrev åh, just ja men, softish kompis och jag loggade ut. Och någon dag senare kom mejlet där han indirekt avslutade relationen, och det blev bråk. Nej, jag har ingen lust att skriva och höra av mig till dig varje dag, men det har jag inte med någon. Det är i våra egna världar vi måste vandra.
Varför skrev du så? Där slutar jag ju nu.
"I find myself just filling my time with anything to keep the thought of you from my mind
I'm doing fine, and I'm plannin' to keep it that way, You can call me if you find that you have something to say
and I'll tell you
I want you to know its a little fucked up that I'm stuck here waiting, at times debating
Telling you that I've had it with you and your career
Me and the rest of the family here singing
Where'd you go?
I miss you so
seems like its been forever, that you've been gone."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar