2008/02/24

Relationsanarki

Fan, det är helt absurt, men jag har kommit underfund med att det är polygami (/relationsanarki) som känns bäst för mig, och som jag vill leva i just nu. Jag som varit sådan enorm motståndare till det! Detta slog mig när jag skrev ett gästboksinlägg igår till en som funderade över svartsjuka.

Människor vill ha energi. Man har ju upplevt flödet i singelliv några gånger, man har känt sig fri och allt har bara gått så.. smidigt. Sedan hittar man en partner plötsligt, blir blixtförälskad, och själva relationen bygger på att man ger varandra energi. Det som då kan hända med ens egen energiomsättning är att den inaktiveras, kanske ligger den i glömska så länge att man inte vet hur man gör på egen hand när man sätts i den situationen. När man är fast i en relation där man i sig själv inte kan få igång den tror jag att svartsjuka blir det centrala.

Svartsjukan, ja, jag tror dock inte att den är helt orubblig. Det är när man släpper taget om en person som man öppnar upp för mer att flöda. Något att tänka på är att värdera sig själv minst lika mycket som persone(rna)n man dejtar eller är med. Så brukar mycket lösa sig. Rätt trist att låta En person vara hela ens värld också; man missar väldigt mycket roligt.

Som det skrevs i en relationsanarki-tråd på eldsjäl så tror jag också att polygami (relationsanarki) har en viss "inkubationstid". Man inser helt enkelt att man inte kan äga en annan människa (sen lär man även av sina försök att äga någon (...). Man saknar egentligen ingenting av att vara poly. Det är som att ha flera vännerrelationer, man har inga direkta förbindelser till dem utöver att man faktiskt Vill vara med dem; och varje relation kan bli precis vad den blir, och man själv är fortfarande densamma och så fri som man alltid varit. Som ett singelliv fast samtidigt fyllt av relationer.

Ähm, plötsligt har jag liksom fattat hela grejen i att vara liber, fri. Jag var ganska negativt inställd till relationsanarki och poly förut, när jag var deppig och instängd och i trygghetsbehov ( = mesigt, klarar man sig inte själv?) men så insåg jag hur jag själv vill leva. Att jag har massa drömmar och mål och ett självförverkligande jag inte kan uppnå med En "någon" bredvid min sida, (inte nu). Och Där erbjöd världen mig istället Alla.

Visst låter det enkelt.. ;) Det handlar egentligen bara om att fortsätta kalla sig singel, och släppa begränsningarna på vad man kan göra/inte göra med sina vänner (killkompisar i mitt fall). Yieah! Rrriot girl!

1 kommentar:

Emelie sa...

Din bild är så jäkla pepp!